Det var brutet..

Fram tills idag så trodde jag inte helt 100% på att jag hade brytit båtbenet.. men här är magnetröntgenbilden >_< Bajs. Borde inte det där göra ont!? Jag menar.. mer än två dagar?

Ibland har jag en hand..

Jag satt stilla i.. jag vet inte.. en minut? Två? Helt plötsligt hade jag inget gips längre. Jag var fri! Jag kunde springa mot friheten och så fort jag rörde mig.. så var gipset där igen. 5 dagar. Jag har börjat vänja mig så smått. Imorgon har jag telefontid med ortopeden på Mälarsjukhuset, då ska jag försöka få svar på lite frågor.. och jag ska försöka övertyga honom om att jag borde få röntga armen redan om 4 veckor istället för om 8. Jag är säker på att den kommer vara läkt.

Säker.

Jag har inte fått se magnetröntgenbilden, men jag tror att min fraktur ser ut såhär. Den sitter åtminstonde på det benet :)

[The Red Jumpsuit Apparatus - In Fate's Hands]

Jag såg nyss på Across the Universe. Den var bra. Drama/musikal/psycho.. typ. Bra. Läs om den.

5 dagar.. det är ju snart en vecka i alla fall. En av minst 8.. om jag inte får som jag vill. Det här bandet känner fan ingen till, men du måste lyssna på den här låten;
[Poets of the Fall - Late Goodbye]

Grym. Grymgrymgrym.

Roses och Carnival of Rust är också riktigt bra.

Mycket "första gången på länge" idag.. första gången på säkert två veckor som jag varit social med någon som inte är min familj.. förutom förra helgen. Det var en gammal klasskompis som bestämde sig för att hälsa på. Det var skoj. Jag har träningsvärk i magen efter idogt Youtube-tittande. Heter det idogt? Haha, vilket cp-stört ord!!

Om det finns.

Sedan var det första gången.. nej andra.. gången sedan jag bröt handleden som jag ätit på Mc Donalds. Hmm.. nu börjar det faktiskt göra ont i armen.. så det är bäst att sova.

Ha det bra /Macke

Feminister från helvetet.

Det är du som förstör för kvinnor. Jag måste få kalla mig feminist då jag anser att kvinnor borde ha exakt samma förutsättningar som män. Men jag blir rädd för att kalla mig feminist då det innebär att det troligen finns en risk att jag hamnar i samma grupp som dig, Lisa Gålmark. Då kallar jag mig hellre humanist, då feminismen allt för ofta handlar om att ge igen på mannen. Du skriver, och jag citerar;

"Varför sitter hon snällt kvar vid bordet? Varför reser hon och hennes gelikar sig inte? Fattar de inte att det bara är att gå? Fattar de inte att de är fria?

Så kan man kanske fråga. Eller så kan man klia sig ordentligt i hårbotten och undra: varför slår han sin partner, den före detta finansministern i Kungamordet? Varför slutar han inte hota, slå och vilja döda? Varför går han inte?

Och vidare: varför är han offer för sina handlingar – och hon ansvarig för dem? Varför förmodas hon som fråntagits sin kraft ha kraften att gå? Varför är det den slagna som förväntas flytta på sig och inte den som slår? Varför är det kvinnor det är fel på? Varför placeras inte ansvaret där det hör hemma?"

Jag är inte helt säker på att jag orkar fortsätta bloggen, för jag blir så arg. Det är så dumt så jag vill bara sjunka ner genom jorden för din skull.

Du måste väl förstå att det inte handlar om att lägga skulden på kvinnan? Det handlar om att berätta för omvärlden, det handlar om att få hjälp att sätta dit den förbannade jävla människan som slår. Om kvinnan inte reser sig och går och skaffar hjälp, hur ska någon då veta att hon behöver hjälp?

En hustrumisshandlare är ett svin, och likt alla andra svin som gör andra svinaktiga saker så kommer de inte bara resa sig och gå.. det borde vara rätt så givet.. eller? När jag har rånat banken och åker iväg med en säck pengar, inte fan är det kassörskans/kassörens fel bara för att jag inte åker till polisen och ger upp?

Jag tror, och antar, att en misshandlad kvinna stannar för att de inte vill förlora det bra som de tror att de ändå har, för det verkar alltid finnas något bra med den här schizofrena älskade mannen/hustrumisshandlaren. Det svåra för en misshandlad kvinna är att inse att kärleken kommer hon få igen, trots att hon ger upp den misshandelsblandade kärleken hon har nu. Det svåra är att be om hjälp. Det svåra är att sluta skämmas för något som inte är hennes fel.

Det svåra är när du sätter tankar i deras huvuden som lyder "Exakt, jag ska sitta kvar, han ska gå."

Lycka till.

Turkiet är så jävla typiskt!!

Den 6 januari åkte tjejen iväg för att jobba på lyxkryssare i Karibien. I mitten av September är det tänkt att hon ska komma hem. Jobbigt. Självklart. Men man hittar ju på saker att göra. Saker att tänka på. Som en planerad Volleybollresa till Turkiet. Som att köpa Nautiluskort så att man kan styrketräna och sen bada/simma lite. Skönt. Bastu och bubbelpool. Mmmm.

Jag har spelat fotboll och varit allmänt dumdristig med min fysiska hälsa i hela mitt liv, men jag har aldrig brytit något. Förra måndagen spelade jag internmatch med mitt lag.. blev fälld och slog i huvudet. Har fått ett par hjärnskakningar i mitt liv (Läs: ca 10) så jag tog det säkra före det osäkra och satte mig och vilade. Då kände jag att jag även måste ha fått en smäll på handleden.. men efter lite töjande av handleden och vilande av huvudet så spelade jag vidare.

Dagen efter, smärta i handleden.. och på onsdagen också.. så jag ringer och får en tid på vårdcentralen. Röntgen visade inget. Remiss till ortopeden. Igår var jag hos ortopeden. Då kändes handleden så bra att jag funderade på att avboka. Gick ändå. Hade lite ont när han klämde och han sa att han trodde inte att det var något, men typ 10-20% risk att jag hade ett brott på båtbenet. Redan idag fick jag tid på ett sjukhus i Eskilstuna som har magnetröntgen. Kommer dit, frågas hur handen mår. Visar och berättar och han verkar i det närmaste chockad över att jag är där överhuvudtaget. Men "eftersom du är här så röntgar vi väl".

30 minuter senare har jag fått veta att båtbenet var helt av.. gips i 2-3 månader. Ingen intensiv träning så jag svettas.. inget bad.. inget volleyboll. Ingenting.

Och jag kan bara säga..

typiskt.